vitherdehund

För omväxlingsskull hade vi riktigt vacker väder förra helgen. Här är lite bildbevis:

Som många redan vet har Akira och jag haft lite problem att träna dagtid när det är ljust. På kvällarna när vi har tränat har hon alltid gett 110 % men dagtid har hon varit helt apatisk. Hon står och tittar sig omkring och tänker i bästa fall var 5:e sekund på vad månne jag vill som står och mumlar där bredvid.

Så från och med nu ska jag alltid träna dagtid tills jag får samma intensitet som på kvällarna. Dessutom konstaterade jag att, för att alls få någon ordning på det hela, ska jag börja om med lydnadsträningen från 0.

Vi kom nyss in från vårt första "börja om från början" träningspass. Vi tränade sitt och ligg så att hon var framför mig hela tiden. Det började funka helt bra till slut. Vi prövade också lite stå som hon klarade av helt bra. Även det momentet tog vi från början, dvs. att hon skulle stå framför mig och inget mer.

Förhoppningsvis reder det upp sig! :)

Nu har jag och Akira just kommit hem från utställningen i Åbo. Vi var dit med Jessica och hennes mudi Nikki, samt Anna som var med för att se hur en utställning går till. Akira och Nikki skötte sig jättefint och var lugna fast det vimlade av andra hundar och barn på varenda kvadratmeter.

I ringen hade jag lite problem att visa tänderna på Akira. Man måste alltså fr.o.m. år 2008 visa tänderna själv på hunden man ställer ut. Det största problemet jag hade var väl mitt hår som var i vägen. Jag måste verkligen ha håret upplagt nästa gång.:D Jag fick dessutom ett tips att jag skulle springa liiiite snabbare själv nästa gång så att hennes gång blir bättre.

Akira fick ändå ganska bra bedömning av domaren Marja Talvitie. Det märktes verkligen att hon har haft mycket mer erfaranhet av att bedöma rasen än vad Harto Stockmari, domaren i Seinäjoki, hade. Hon gjorde en mycket mer detaljerad bedömning och den där arvostelulomake var verkligen intressant att läsa efteråt. :)
Här är den:

Mittasuhteiltaan hyvä, kokoonsa nähden kevytluustoinen.
Kevyt alaleuka. Hyvä pigmentti. Hieman kookkaat korvat.
Likkuu hieman ahtaasti takaa, muuten ok.
Oikea karvanlaatu, pohjavilla puuttuu.

De var 3 tikar på plats i junior klassen, varav Akira och en till fick rött band. De två gick sen emot varann och Akira fick första plats. :) Om jag fattat det här rätt nu så blev inte Akira bästa tik eftersom hon endast fick rött band och inte rosa. Akira fick alltså bedömningen EH = Erittäin Hyvä. Jag är jättestolt över Akira faktist. Bra gick det och vi är väldigt nöjda. Får se hur det går på vår nästa utställning. :)

Två av Akiras bröder var också där och det var roligt att se hur dom hade utvecklats till riktiga hanhundar. Jimi och Lobo såg väldigt annorluna ut jämfört med hur jag mindes dem från valpträffen. Jimi fick bedömningen Erimomainen. Grattis Jimi! :) Det var Waroggi Neelam som blev bästa hanhund och han hade samma ägare som Jimi.

Vi träffade också Akiras uppfödare Hannele. Det var jättekul att träffa henne igen och det tyckte nog Akira också som nästan hoppade upp i famnen på henne genast. Det var bra att jag fick träna på min finska också. Behövs verkligen. :)

Akira har redan gått och lagt sig och jag funderar på att göra det samma nu. God natt!

Det skulle helt bra en barnbok kunna heta. :D

Nåja, idag har vi varit ut på promenad igen med Linda och Atte samt tränat lite. Akira var ganska ofokuserad vid träningen eftersom det var fel tidpunkt på dagen.. hmm. Jag hoppas att många lydnadstävlingar är kvällstid sen, ifall jag inte får igång henne tidigare på dagen. :P Hennes energi var det dock inget fel på, inte Attes heller för den delen.
Det märks tydligt att Akira är försiktigare med Atte än vad hon är med Molly, men då är ju också Molly the Rottweiler of Steel så hänger man i nacken på henne under promenaden gör det inte så mycket. :D

Vi gick också längs en promenad stig där det kom folk emot nu som då. Jag var lite osäker först vad Akira skulle göra och tog fast henne de första gångerna vi mötte någon. Men sen efterhand visade det sig att hon inte alls brydde sig i de förbipasserande människorna och jag kunde ha henne att springa löst invid mig utan problem. Duktiga lilla 11 månaders vildkanin! :)

Jag tror att det så gott som alla kvällar denna vecka har regnat då jag varit ute och gått med Akira. Varför kan det inte vara vinter på vintern?

På kvällens promenad gick alla hundmöten helt skit. Jag hade inte med mig klicker/godis eftersom jag ändå trodde att jag inte skulle gå så långt eftersom det regnade. Väl ute ändrades planerna och jag gick längre än beräknat och trotsade regnet. Vi mötte 3 hundar och jag försökte få Akiras uppmärksamhet, försökte "neja" hennes skällande men inget hjälpte.
Sen, då vi var påväg hem igen, mötte vi den sista hunden. Jag beslöt att jag skulle hålla mig helt lugn och inte alls bry mig om den andra hunden och se hur Akira skulle beté sig då. Vi närmade oss djuret på andra sidan vägen och jag märkte att jag hade grymt svårt att hålla mig lugn. Pulsen försökte skynda på sig lite, axlarna försökte spänna sig emot min vilja... Jag förstår nu varför Akira blir som hon blir vid hundmöten, det är för att jag blir likadan. :D
Jag drog flera djupa andetag och tittade rakt fram hade kopplet att hänga löst och var avslappnad i hela kroppen (iallafall så försökte jag vara det). Och vad händer då? Jo, schäfern på andra sidan vägen drar igång ett jäkla liv. Han skäller, hoppar, hostar och morrar. Jag försöker fortfarande att inte bry mig alls i den andra hunden och Akira uppför sig jättebra. Hon gick vid sidan och tittade på hunden, sen på mig lite fundersamt såg jag... Jag brukar väl inte beté mig riktigt sådär vid hundmöten så Akira blev förvånad och visste inte vad hon skulle göra. Hahaha, ja, detta är något jag absolut kommer att testa i fortsättningen.  Det kan ju vara så att det har varit jag hittills som har varit orsaken till Akiras osäkerhet vid hundmöten... ojoj.


Dessutom hade vi just strömavbrott här. Akira ändrade inte en min medans jag blev hysterisk och började leta förgäves efter något att tända ljusen med. Efter 5-10 minuters bäcksvart mörker började jag llvarligt fundera på att gå och lägga mig, men då just därefter kom strömmen tillbaka och alla barnen blev glada och levde lyckliga i alla sina dagar.

The End.

Jul

Julen gick riktigt bra. Akira fick vigda sina vyer och träffa nya människor som hon tyckte om. Hon gick nästan av på mitten av allt fjäskande hon höll på med.
På julafton var vi till Kents mamma och åt julmat. Akira fick också en tallrik julmat bestående av allt som fanns på julbordet: Potatis, skinka, köttbullar, sås, lutfisk, lådor osv. :)



Nyår

Över nyår var Ida och Niklas med hundarna Molly och Milou till oss. I början var det så livat att vi bara kunde stå stilla och övervaka eländet. Men sen lugnade dom ner sig som tur var...
Hundarna fick varsitt ben att tugga på och stackars Akira var i början aningen förvirrad när lilla Milou kom gång på gång och plockade benet av henne. Det var ett tag sen hon blev tvungen att "slåss" om sin mat när hon på sistone endast umgåtts med Molly som Akira har respekt för. Efter ett tag kom hon iallafall på hur hon skulle göra för att inte mista sitt ben. :)
Sen närmare 12 åkte vi till Niklas och skjöt några raketer som han hade fått och drack glögg och tjära, haha. :)


Mystiska mannen

Detta är en ganska läskig händelse som inträffade för några veckor sen när jag och Ida var ute och gick en kväll när det hade blivit mörkt. Vi lyckades säkert att välja den mörkaste vägen i hela Närpes, fast vi säkert funderade i en halv timme innan vi kom fram till vart vi skulle åka. Ida hade just varit sjuk så gångtakten var inte den snabbaste, dessutom var det mörkt, kallt och blåsigt.
Nåja, nog om det. När vi var på väg tillbaka till bilen såg vi en bil komma emot oss en bit bort. "Bara någon gubbe som ska till sitt skogsskifte" täntke jag. När han kom närmare såg vi att han hade en strålkastare han lyste med. "Ahaa, självklart någon som letar efter något." Bilen närmade sig och strålkastaren fastnade på oss. "Inget att bry sig i, strålkastaren fortsätter säkert snart att lysa omkring..." Strålkastaren var fortfarande på oss och höll sig kvar på oss medans bilen fortsatt emot oss. "Shit, vad är det egentligen frågan om nu..." Ida tog upp telefon och ringde åt Niklas och berättade var vi var ifall något skulle hända. Bilen körde in på en infart längre fram och släckte av strålkastaren men behöll bilen igång.
Vi fortsatte framåt närmare bilen. Precis när vi gick förbi infarten började bilen röra på sig igen. Jag gick på ena sidan och Ida på andra, som fortfarande talade med Niklas. När bilen kom upp bredvid oss saktade bilen ner farten lite. Jag hörde inget som inte gick på förarsidan men Ida sa att gubben i bilen hade vevat ner rutan och väste Heeej åt henne. Föraren såg säkert att hon talade i telefon så han körde iväg.
Men USCH vad äckligt. Man kan ju undra vad den gubben hade i tankarna... Vi kom inte på att ta upp reg.nr. på bilen men iallafall formen och färgen såg vi ju.



Övrigt

Det har äntligen kommit lite snö här nu. Akira tyckte det var jätteskoj igårkväll att jaga och bita ihjäl stora snöflingor som föll på hennes huvud och jaga snöflingornas skuggor. Bra med en hund som roar sig själv. :)

Ikväll halv 6 ska vi till Västkustens Djurklinik och se vad en veterinär säger om Akiras kliande. Får hoppas att det är kvalster eller liknande som är lätt att behandla... Det är bra åtminstone att hon får en ordentlig hälsokontroll som hon inte har fått ännu i sitt liv. De gånger vi vaccinerat henne hos en veterinär i K-Stad brydde hon inte sig om att titta på henne destomera.

Här är en bild jag tog för några veckor sen av en konstig trädstam: