vitherdehund

Igår på eftermiddagen var vi som jag skrev tidigare till Öjskogsparken. Där var det varmt och skönt tyckte Akira. Nästan lika varmt som hemma i södra Finland. Akira fick springa omkring lös och hon följer mig ännu väldigt nära och har koll på vart jag går. Skulle vara bra om jag lyckades bevara detta så hon inte börjar springa alltför långt bort från mig på promenaderna när hon är lös.
Jag tog några kort också därifrån som ni ser här längre ner.


Idag gick däremot inte allt lika bra som igår. När vi skulle åka iväg på en lite längre promenad gick vi ut till bilen och... SHIT MAJ-BRITT, jag hade glömt nycklarna inne. Klockan var runt tre och alla jag skulle ha kunnat gått hem till i vanliga fall var antingen i jobb eller inte hemma. Jag hade inte heller tagit med mig mobiltelefonen eller plånboken. Jag hade ingenting alltså. :( Jag visste inte ens vad klockan var eftersom armbandsklockan som jag ALLTID har på mig hade jag också glömt inomhus. JEIJ!

Frågan var om jag skulle låna nåns telefon och ringa till Daniel som jag inte ens minns numret till? Skulle han då kunna komma hem och släppa in mig? Nej, det skulle han inte. Skulle jag lifta till gottböle? För att sen komma in i huset där mina föräldrar bor? Neeej, det är emot min heder att lifta. Sånt gör man bara inte. Kanske möjligtvis skulle det gå nån buss till gottböle just nu? Även om jag inte hade någon aning om vad klockan var, gick jag till bussstation å fråga en busschaufför om han visste vad klockan var och om det gick någon buss till gottböle snart. Man skall icke förglömma att jag bar och släpade på en liten vit valp som ville nosa runt å springa å HOPPA Å BITA Å... ja, ni förstår.

Jag hade tur i oturen och inom 5 minuter skulle en buss komma som gick till kristinesstad. Vi tog bussen och Akira satt så snällt bredvid mig och tittade på folk som klev av och på bussen. När vi själva hade klivit av blev jag och valpen tvungna att gå en bra bit innan vi var hemma, eftersom bussen inte körde upp igenom byn. Hon var jätteduktig och gick snällt förbi alla gårdar med skällande hundar vi har här i gottböle. Den sista biten bar jag henne eftersom jag tyckte att hon började se trött ut.

Nu ligger hon här bredvid mig i gottböle (vi hittade faktist nyckeln och kom in), och snart kommer även Daniel och hämtar oss.

En lite spännande dag för både mig och Akira. Man kan ju hoppas att jag lär mig något av detta och börjar kontrollera oftare att jag faktist har med mig nycklarna när jag går ut.